Under slutet av 1800-talet blev de vita fläckarna på världskartan allt färre och mindre. Det var framförallt de otillgängliga områdena i kontinenternas inre och jordens polartrakter som förblivit outforskade. De europeiska länderna tävlade med varandra om att först utforska de för dem ännu okända delarna av vår jord.

Under denna tid bildades SSAG:s föregångare Antropologiska sällskapet. Initiativtagare till bildandet av sällskapet, som ägde rum den 15 mars 1873, var Gustaf Retzius, Hjalmar Stolpe, Hans Hildebrand och Oscar Montelius. Från och med 1875 gav sällskapet ut Tidskrift för antropologi och kulturhistoria.

Då det under denna tid fanns ett stort intresse för geografiska utforskningar och eftersom många medlemmar även var intresserade av geografi inkom ett förslag om namnbyte till sällskapet. Namnbytet godkändes på decembermötet 1877 och sedan dess bär sällskapet sitt nuvarande namn Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi (SSAG).

Åren 1878–1879 genomförde SSAG en stor antropologisk utställning i Arvfurstens palats i Stockholm. Utställningen resulterade i en ekonomisk förlust, vilket tillsammans med minskade statsbidrag gjorde att sällskapet drabbades av en ekonomisk kris. Denna löstes genom nya medlemsavgifter och att man 1878 öppnade sällskapet för allmänheten. Sällskapet fick i och med detta en mer blandad sammansättning och antalet medlemmar ökade till 686 år 1881. Under 1878-1880 var SSAG uppdelat i två sektioner, en antropologisk och en geografisk. Då denna indelning inte fungerade särskilt väl slopades den 1880. I och med omorganisationen lade man ner sällskapets gamla tidskrift och ersatte den med Ymer. Denna utkom första gången 1881 och trycktes i 1000 exemplar. Ymer innehöll både antropologi och geografi men snart kom geografi att få en dominerande ställning i såväl sällskapet som dess årsbok.

Sedan namnbytet 1877 kom den antropologiska delen av SSAG alltmer i bakgrunden och det geografiska ämnet började dominera sällskapet. Under slutet av 1800-talet arbetade SSAG hårt för att geografi skulle bli ett eget skolämne. Ledande i detta arbete var Ernst Carlson (1854-1909). Han författade boken Carlsons skolgeografi som var den ledande geografiboken i realskolan ända till 1947. Geografins ökande inflytande i sällskapet och ämnets expansion föranledde utgivandet av den nya tidskriften Geografiska Annaler 1919. Redan från första början hade denna tidskrift en strikt vetenskaplig inriktning och Ymer kom i och med detta att även vara inriktad mot den breda allmänheten. 1966 omvandlades Ymer till en årsbok som på svenska behandlar aktuella forskningsteman och har sedan 2010-talet alltmer kommit att användas i högre utbildning vid universitet och högskolor runt om i landet.

Sverige kom under slutet av århundradet att bli ett viktigt polarforskningsland. De polarexpeditioner som genomfördes hade till uppgift att utforska och samla in vetenskapligt material framförallt i Arktis. Expeditionerna kunde ibland även ha ekonomiska bisyften. Ofta var den nationella prestigen viktig, och det gällde att hävda sig bland de andra europeiska länderna. SSAG:s medlemmar var ofta initiativtagare till dessa svenska polarexpeditioner. Till de mer kända upptäcktsresande i SSAG hör Salomon August Andrée, Sven Hedin och Adolf Erik Nordenskiöld.

Nordenskiölds Vegaexpedition

Adolf Erik Nordenskiöld var polarforskare, geolog och geograf. Han deltog i en mängd polarexpeditioner, bland annat till Spetsbergen och Grönland. Den allra mest berömda expeditionen var ett försök att finna den så kallade Nordostpassagen som havsvägen norr om Ryssland till Asien kallas.

Beslutet om expeditionen togs på en middag på Stockholmsslott den 26 januari 1877, då Hans Majestät Konungen och den förmögne mecenaten Oscar Dickson beslutade sig för att stödja projektet. Till finansiärerna slöt sig även ryssen Alexander Sibirjakov. Nordenskiöld var vid denna tid ordförande för SSAG. Hans goda kontakter och vetenskapliga rykte förvandlade expeditionen till en nationell angelägenhet. Det var under denna tid som Nordenskiöld tillfrågade kungen och erhöll hans samtycke till att bli SSAG:s beskyddare.

Efter månader av noggranna förberedelser kunde Nordenskiölds fartyg Vega lämna Tromsø (Tromsö) i Nordnorge den 21 juni 1878. Färden förlöpte mycket väl tack vare den goda planeringen och Nordenskiölds stora erfarenhet av arktiska expeditioner. Under resan gjordes en mängd geografiska, geologiska, botaniska, zoologiska och etnografiska observationer. I mitten av september blev emellertid isläget allt sämre, endast två dagars färd från Berlings sund fastnade Vega i isen och expeditionen tvingas övervintra i Koljutjinbukten i norra Ryssland. Övervintringen gick bra eftersom man medtagit stora mängder proviant för denna eventualitet. Med det dröjde ända till den 18 juli nästa år innan isen släppte sitt grepp om Vega och färden kunde återupptas.När Vega anlände till Yokohama den 2 september 1879 kunde de äntligen telegrafera till Sverige att de som första fartyg någonsin klarat av Nordostpassagen. Nordenskiöld erhöll audiens hos den japanska kejsaren och det hölls festligheter till svenskarnas ära.

Nästan två år efter Vegas avfärd anlände expeditionen slutligen till Stockholm den 24 april 1880 där de fick ett storartat mottagande som nationalhjältar. På stranden fanns bland tusentals människor den 15-årige Sven Hedin som djupt betagen av händelsen bestämde sig för att själv bli upptäcktsresande.

Som ett resultat av expeditionen publicerades över 3000 sidor vetenskapliga rapporter och Nordenskiölds reseskildring Vegas färd kring Europa och Asien översattes till en mängd språk. Ett par månader efter Vegas hemkomst anordnades dessutom en utställning om expeditionen på slottet. Materialet från expeditionen visades även upp på Allmänna konst- och industriutställningen (Stockholmsutställningen) 1897. Fem år senare bestämdes det att minnet av expeditionen skulle hedras med en speciell dag i almanackan, och sedan 1902 firas den 24 april som Vegadagen. Detta är SSAG:s höjdpunkt på året och då utdelas Vegamedaljen till en framstående geograf. Nordenskiöld var, fram till sin död den 12 augusti 1901, SSAG:s mest namnkunniga medlem.

Andrées ballongfärd

Salomon August Andrée var ingenjör och äventyrare, och vid unga år hade han blivit inspirerad av Vegas färd och sedermera blivit medlem i SSAG. Andrée hade en djärv plan som gick ut på att färdas med luftballong över Arktis.

Syftet med den planerade färden var att flyga över isen, fotografera, anteckna, kartera och dokumentera upptäckterna vid den för tiden föga utforskade delen av Arktis. Att det fanns en chans att passera över Nordpolen gjorde bara företaget ännu mer spännande.

Expeditionens utgångspunkt var Danskøya (Danskön), en liten ö norr om huvudön Svalbard. Deltagarna var tre män: expeditionens ledare, ingenjören och uppfinnaren Salomon August Andrée, 43 år, civilingenjören Knut Frænkel, 27 år, samt forskarstudenten och fysikern Nils Strindberg, 24 år. Vilhem Swedenborg var reserv och följde inte med på ballongfärden.

Den 11 juli 1897 kunde luftballongen Örnen lyfta. Expeditionen drabbades emellertid redan tidigt av problem. Ballongen tyngdes ner p.g.a. nedisning och redan den 14 juli landade den på isen mindre än 500 km från startplatsen.

Männen hade tagit hopfällbara slädar med sig på ballongen och de fortsatte till fots för att försöka ta sig till sig till Frans Josefs land där en matdepå lagts ut i förväg åt expeditionen. Där fanns också en möjlighet att de skulle bli räddade följande sommar. I tre månader slet männen med de tunga slädarna över isen. Havsströmmarna gjorde emellertid att packisen som de färdades över drev åt fel håll.

Till sist kom de fram till Vitön som ligger nordväst om Svalbard. Här dog männen av okänd anledning under vintern. Räddningsexpeditioner skickades ut följande år. Det kom rykten om att expeditionen hade observerats på Grönland, Alaska och Sibirien. Det tog ytterligare något år innan man förstod att männen måste ha förolyckats.

År 1933 återfanns männens kvarlevor, deras forskningsmaterial, utrustning, fotografisk film och dagböcker. Stor sensation väcktes när man lyckades läsa dagböckerna och framkalla flera fotografier. Fynden från Vitön tillhör SSAG och mycket av det material man hittade kan i dag ses på Grenna museum och Polarcenter. Expeditionens dagboksanteckningar och bilder publicerades av SSAG i boken Med Örnen mot polen. I årsboken Ymer 1998, som tillägnades 100-årsminnet av expeditionen, kan man läsa mer om polarfararna.

Sven Hedins upptäcktsresor

Sven Hedin hade vid 15 års ålder bestämt sig för att bli upptäcktsresande då han såg Nordenskiölds Vega anlända till Stockholm. Efter skolan fick han ett erbjudande om att bli privatlärare till en svensk ingenjör vid oljeanläggningarna i Baku. Hedin var inte sen att hoppa på möjligheten. Detta blev upptakten till de expeditioner som han under nästan 50 år skulle genomföra i Centralasien.

Hans resor förde honom till de mest outforskade delarna i Asiens inre. Han gjorde kartor och samlade in vetenskapligt material från dittills outforskade och svårtillgängliga områden. För sina insatser adlades han av kungen 1902. Många av de äventyrliga reseskildringar han publicerade blev stora bästsäljare och de lästes med särskild iver av många ungdomar. Totalt utkom Hedin med ett 60-tal böcker i en mängd olika ämnen. Hedin dog 1952 och vilar idag på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm. Med Hedin avslutades en epok av svenska upptäckare. De sista hörnen av jorden var nu utforskade.

De stora upptäckternas tid är nu över men då 100-årsminnet av Vegas färd firades togs ett initiativ till forskningsprojektet YMER-80 som resulterade i en vetenskaplig expedition till Arktis där en mängd olika forskningsdata samlades in. Det kontinuerliga arbetet fortsätter och sedan grundandet har SSAG haft samma grundmål som är…

”…att inom Sverige främja utvecklingen av antropologien, geografien och närbesläktade vetenskaper, att utgöra en föreningslänk mellan dessa vetenskapers idkare och allmänheten, att inleda och underhålla förbindelser med utländska sällskap, som hava enehanda bestämmelser, samt att understödja forskningar inom dessa kunskapsarters område.” (§ 1 i SSAG:s stadgar).

Dokument om SSAG:s historia

Befattningshavare
Publikationer
Stadgehistorik
Uppkomst, sammansättning och stadgar